CETA gör Moderaternas välfärdspolitik till lag

Socialdemokraterna vill göra välfärden till en valfråga. Samtidigt avser partiet i regeringsställning ratificera ett avtal som kraftigt kan försvåra vår förmåga att reglera välfärden. Det kan leda till stämningar på mångmiljonbelopp om vi försöker att stoppa vinster eller återta misslyckade privatiseringar inom välfärden i offentlig kontroll. Vi reder ut vad CETA-avtalet konkret kan innebära för vår välfärd.

Det kontroversiella CETA-avtalet godkändes tidigare i år av EU-parlamentet och ratificeringen pågår nu på medlemsstatsnivå. Regeringen avser lämna en proposition till riksdagen i höst. Det finns dock all anledning för Socialdemokraterna att fundera ett varv till kring CETA om de avser att göra välfärden till en valfråga. Varje försök att reglera välfärden, inklusive vinstbegränsningar, kan nämligen leda till kostsamma stämningar från kanadensiska investerare eller investerare med omfattande verksamhet i Kanada (läs amerikanska företag). I praktiken leder CETA till en enkelriktad väg som endast kan gå mot mer avreglering av offentliga tjänster, inte mindre, något som effektivt begränsar både politiskt handlingsutrymme och försvårar möjligheten att återta misslyckade privatiseringar i offentlig kontroll.

Så här fungerar det; I internationella handelsavtal kan åtaganden kring liberalisering av tjänstehandeln, något förenklat, göras på två olika sätt. Antingen används en positiv förteckning, där parterna skriver in vilka tjänstesektorer som skall vara ”öppna”, medan de sektorer som inte nämns per automatik är uteslutna. Motsatsen är en negativ förteckning, där alla tjänstesektorer per automatik omfattas av avtalets liberaliseringsåtaganden, och enskilda sektorer endast kan undantas via specifika reservationer som parterna skriver in i avtalet. Den negativa förteckningen medför av förståeliga skäl (s.7) en större liberaliseringseffekt, eftersom liberalisering/avreglering blir regel, inte undantag.

CETA innehåller en helt negativ förteckning, vilket är nytt för EU. Det senaste omfattande handelsavtalet med Sydkorea hade exempelvis en positiv förteckning. Även om det i teorin är möjligt att nå samma nivå av åtaganden via en positiv eller negativ förteckning, är detta sällan fallet. Handelsavtal som använder en negativ förteckning, som ex. NAFTA, tenderar att leda till ökad liberalisering/avreglering jämfört med avtal som har en positiv förteckning (ex. WTO-avtalet GATS).

För att skydda känsliga sektorer (som välfärden) i CETA har EU och enskilda medlemsstater, inklusive Sverige, gjort flera reservationer/undantag i avtalet. Vissa reservationer gäller befintliga åtgärder som ”avviker” från avtalet (Annex I), men även reservationer för att bibehålla politiskt manöverutrymme för framtida åtgärder har gjorts (Annex II). Dessa reservationer måste formuleras mycket noggrant för att verkligen uppfylla sitt syfte. Enligt flera studier är EU:s reservationer inte tillräckligt starka för att skydda välfärden.

För Sverige, som avreglerat en stor del av välfärden, är detta särskilt allvarligt. Inte minst med tanke på att studier visar att avregleringen inte gett några positiva effekter, utan snarare att det är hög tid att ompröva privatiseringen av offentlig sektor? Men CETA försvårar inte bara framtida åtgärder, utan låser även in privatiseringar som genomförs på eget bevåg via en så kallad ratchetklausul. I praktiken betyder detta att om Sverige exempelvis skulle privatisera Systembolaget, där Sverige i CETA har skrivit in ett existerande undantag (annex I) för alkoholmonopolet, kan vi i framtiden inte återta monopolet utan att bryta mot CETA (s.11) (det är värt att notera att Sverige aldrig brutit mot ett liberaliseringsåtagande i ett internationellt avtal). Värt att notera är också att även den kommunala nivån och landstingsnivån ingår, något som Sveriges myndighet för utrikeshandel, Kommerskollegium, först inte ville kännas vid (s. 24) men senare bekräftat (ex. s. 114) efter att det nämnts i en rapport från tankesmedjan Katalys (s.46).

Ovanstående kan tyckas problematiskt nog, men det slutar inte här. Eftersom inga av de reservationer/undantag som gjorts i CETA utesluter de centrala delarna av avtalets omdebatterade investeringsskydd, innebär detta att Sverige kan komma att stämmas på mångmiljonbelopp vid försök att exempelvis begränsa vinster i välfärden. Sverige skulle alltså kunna bli föremål för mångmiljonstämningar från kanadensiska investerare (eller företag med omfattande verksamhet i Kanada) om vi exempelvis skulle försöka reglera utbildningssektorn eller återinföra Apoteksmonopolet, trots att vi har gjort reservationer för just detta i CETA. Då investeringsskyddet i CETA är vagt formulerat och överlämnar ett omfattande tolkningsutrymme till avtalets tvistlösningstribunal riskerar det att bli ett kraftfullt verktyg för utländska investerare att kunna utmana politiska åtgärder, en slutsats som nyligen lyfts fram av exempelvis Naturvårdsverket och Stockholms Universitet i deras remissvar på Kommerskollegiums CETA-rapport (s. 198 och s. 205).

CETA förväntas, i optimistiska uträkningar, ge en BNP-tillväxt för EU på 0,03 %. Alltså några tiondels promille BNP-tillväxt. Detta skall ställas mot alla de risker CETA medför inte bara för välfärden, utan också för miljön och klimatet. Än är det inte försent att stoppa CETA. Om Socialdemokraterna vill göra välfärden till en valfråga, kanske de borde överväga att stoppa det avtal som kommer innebära att Moderaternas välfärdspolitik blir lag.

Kommentarer stängda.