Dags att ta CETA på allvar

Även om det framför allt är TTIP, handelsavtalet mellan EU och USA, som vållat störst debatt i samhället och bevakats flitigast här på bloggen, är ett annat handelsavtal i nuläget långt viktigare – CETA, avtalet mellan EU och Kanada. Till skillnad från TTIP är CETA färdigförhandlat, och kommer beslutas redan i år. Vi kommer nu att bevaka CETA än noggrannare – och först ut är en ordentlig sammanfattning kring vad avtalet är, och varför det är ett problem.

Kort om CETA

CETA är ett handelsavtal mellan EU och Kanada som förhandlades färdigt år 2014. På grund av omfattande kritik mot det planerade investeringsskyddet i avtalet dröjde det nästan två år innan EU-kommissionen lade fram en färdig version av avtalet för beslut – i den juridiska genomgången hade även förändringar gjorts av avtalets regler om investeringsskydd. Avtalet är väldigt omfattande och innehåller allt från tjänstehandel till jordbruksregler.

Problemen

Det finns dock en stor mängd problem med CETA-avtalet, vilket är anledningen till att organisationer från civilsamhället, fackliga organisationer och forskare kritiserar avtalet.

– Investeringsskydd

I likhet med TTIP innehåller CETA regler för investeringsskydd inklusive en tvistlösningsmekanism. På senare år har dessa tvistlösningsmekanismer använts alltmer frekvent av företag för att stämma stater som via politiska åtgärder minskat värdet på företagens investeringar – många gånger då staten exempelvis lagstiftar i syfte att skydda miljön eller folkhälsan.  Efter att EU-kommissionens första förslag på reformerad ISDS i CETA fått omfattande kritik ändrade kommissionen innehållet i avtalet ytterligare en gång och presenterade ett nytt förslag – ICS (Investment Court System). Enligt internationella experter kvarstår dock många av de grundläggande problemen med ISDS i det nya ICS och det finns fortfarande en överhängande risk för att företag kan använda CETA-avtalet och dess tvistlösningsmekanism för att stämma stater som lagstiftar för att exempelvis skydda klimatet eller inför striktare konsumentskyddsregler. Det tyska domarförbundet, Deutscher Richterbund, sågade nyligen ICS vid fotknölarna och menade att det inte bara skulle begränsa EU:s och medlemsstaternas lagstiftande makt utan helt förändra det etablerade rättssystemet inom unionen. Samma slutsatser drar konsument- och miljöorganisationer, som menar att stater medvetet kan avstå från att lagstifta på grund av rädsla för stämningar.

– Fackliga rättigheter

Även om de stora fackliga organisationerna i Sverige ställt sig relativt positiva till TTIP och CETA är kritiken stor från flera håll. Exempelvis varnar fackförbundet Kommunal för att arbetstagares rättigheter kan betraktas som handelshinder. Runtom i Europa är dock den fackliga debatten långt mer kritisk än i Sverige. Det tyska fackförbundet DRB motsätter sig avtalet och kritiserar att det inte finns någon efterlevnadsmekanism för arbetstagares rättigheter i avtalet, samt att CETA riskerar att driva på en oönskad liberalisering av offentlig sektor. Även EPSU, en europeisk facklig paraplyorganisation, motsätter sig avtalet, i likhet med den internationella paraplyorganisationen PSI. En grupp med fackförbund från tysktalande länder har även de högljutt kritiserat CETA och sammanställt en rapport om avtalets bristande innehåll gällande arbetsrätt.

Kort sagt, den fackliga kritiken är omfattande. 

– Klimatet

CETA har, även om det ännu inte antagits, redan ha fått konsekvenser för klimatet. Ett flertal bedömare pekar på att EU-kommissionens urvattning av bränslekvalitetsdirektivet inte kan ses som något annat än en eftergift till Kanada med beaktande av CETA.  Samtidigt kan investeringsskyddet i avtalet användas för att stämma stater som lagstiftar för att skydda klimatet. I en uppmärksammad stämning har det kanadensiska företaget Transcanada krävt USA på 15 miljarder dollar för Obama-administrationens beslut att, av hänsyn till klimatet, stoppa byggandet av oljeledningen Keystone XL.

Miljöorganisationer har pekat ut avtalet som en potentiell katastrof för klimatet. European Environmental Bureau (EEB), en paraplyorganisation där ex. Naturskyddsföreningen är medlemmar, pekar i en ny rapport på hur investeringsskyddet kan användas för att underminera klimat- och miljölagar. Även Greenpeace har upprepade gånger pekat på hur avtalet kan hota miljölagar.

– Välfärden

CETA:s regler om marknadstillträde innebär en mängd restriktioner, exempelvis kring möjligheten att begränsa mängden tjänsteleverantörer, vilket är en vanlig åtgärd inom ramen för välfärdstjänster som drivs exempelvis som monopol, eller i de fall då upplevt misslyckade privatiseringar återtas i offentlig regi. CETA frångår det sätt som EU hittills har valt att liberalisera tjänster. I flera tidigare avtal, inklusive GATS, görs liberaliseringsåtaganden utifrån en ”positiv förteckning”. På svenska betyder detta att parterna skriver ner de sektorer som skall vara föremål för avtalets bestämmelser om marknadstillträde och likabehandlingsprincip, medan de sektorer som inte skrivs ner per automatik undantas I CETA gör parterna tvärtom – allting liberaliseras per definition – såvida inte tydliga undantag görs. Liberaliseringseffekten blir av förklarliga skäl större med en negativ förteckning, då liberalisering är norm, inte undantag.

Den svenska regeringen menar att de skyddar välfärden i CETA genom de undantag som görs, men flera vetenskapliga studier pekar på att de reservationer Sverige och EU gjort är otillräckliga för att skydda dessa sektorer. Effekten kan bli att även om Sverige inte ”påtvingas” någon privatisering, kan den avreglering som genomförs, exempelvis genom privatiseringar av vård, skola, järnväg m.m., bli närmast omöjlig att dra tillbaka. I kombination med klausuler som på handelsspråk kallas ”ratchet” och ”standstill” åtar sig parterna i CETA att bevara den nuvarande nivån av liberalisering och samtidigt garantera nya åtaganden om parterna på eget initiativ väljer att ytterligare avreglera sektorer. Liberaliseringen av tjänstesektorn blir således ungefär som en enkelriktad gata, där det bara går att liberalisera mer, inte mindre. I de flesta handelsavtal finns även åtaganden om ”mest gynnad nation” (MFN) som innebär att parterna åtar sig att garantera att behandla partens investerare på ett minst lika gynnsamt sätt som någon annan investerare från ett annat land. Således blir det avtal med mest långtgående liberalisering (i nuläget CETA) på sikt tillgängligt för långt fler investerare än enbart kanadensiska.

Sammanfattningsvis

Onekligen finns det många farhågor kring vilka effekter CETA kan få på så skilda områden som klimat, fackliga rättigheter och välfärden. Varför driver då EU-kommissionen på för ett avtal? De argument som återkommer, såväl i kommissionens som den svenska regeringens kommunikation, är att avtalet skall ge jobb och tillväxt. Så hur ser det egentligen ut? Enligt de initiala beräkningar kommissionen beställt (som de senare bekräftat ligger i linje med avtalets slutgiltiga utseende) kommer avtalet, på lång sikt, att ge EU en BNP-tillväxt på mellan 0,02 till 0,03 % och en ökning av den totala exporten på 0,07 %. Några studier om att avtalet skall generera jobb finns inte. Vi pratar alltså här om en BNP-tillväxt som uppgår till ett par promille, och då bygger beräkningarna likväl på optimistiska antaganden kring avtalets effekter.

Är det värt att riskera välfärd, klimat och fackliga rättigheter för 0,02 % tillväxt? Det är i allra största grad ett politiskt vägval som vid första anblick tycks ganska enkelt.

Kommentarer stängda.