Investor-State Dispute Settlements – ett reellt hot mot demokratin?

Investor-State Dispute Settlements, förkortat ISDS, är en av de saker vi med säkerhet vet kommer att inkluderas i TTIP-avtalet. Det vill såväl EU, USA som industrin. ISDS är en av de saker som hittills har kritiserats kraftigt i samband med de hemliga TTIP-förhandlingarna, så därav försöker vi här reda ut begreppet och förklara vad det är (det blir ganska långt, pausa gärna för en kopp kaffe eller två)

Bakgrund

ISDS är en tvistlösningsmekanism i internationella handels- och investeringsavtal, som ger en investerare rätt att stämma en stat (där man investerat) för ex. nyinförda bestämmelser (på olika nivåer) som direkt eller indirekt påverkar nämnda investerares vinst. En fällande dom kan ex. innebära att investeraren kompenseras ekonomiskt eller att reformen/regleringen dras tillbaka. Det finns olika grunder för att göra detta, som främst berör diskriminering (discrimination), direkt eller indirekt ”expropriation” (eng.) och rättvis och skälig behandling (fair and equitable treatment). Definitionerna av vad det här innebär är i de flesta avtal ganska luddiga, vilket många företag utnyttjat i sina stämningar. Stämingarna är också ett envägsförfarande – bara investerare kan stämma. Stater, medborgare eller miljöorganisationer kan inte stämma investerarna, vilket gör att den här mekanismen skiljer sig betydligt från nationella rättssystem (där alla parter har likvärdig tillgång till domstolen).

Tvisterna behandlas i tribunaler eller så kallade skiljedomstolar, där tre jurister (som inte behöver vara domare) ger dom. Normalt tar dessa ärenden flera år att slutföra. Insynen i de här målen är högst begränsad, och kritik har framförts både mot vilka befogenheter dessa jurister tagit sig samt vilken liten grupp som bestämmer i en huvuddel av alla mål. Det normala förfarandet idag är att båda parter, oavsett vem som vunnit, betalar sina egna rättegångskostnader. I Australiens fall, som för närvarande stäms av Phillip Morris (världens största tobaksbolag), uppskattas rättegångskostnaderna uppgå till ca 20 miljoner dollar (enligt Lauge Paulsen, forskare vid Oxford specialiserad på investerarskydd).

Anledningen till att ISDS finns i många bilaterala (avtal mellan två stater) handelsavtal idag är att det syftar till att skydda investerare som investerar i länder med mer ”instabila” politiska och juridiska system, där exempelvis ett plötsligt förstatligande av naturresurser eller förändrade politiska förhållanden kan leda till att utländska investerare blir av med sina produktionsanläggningar eller förbjuds att bedriva verksamhet (vilket är exempel på så kallad direkt eller indirekt expropriering). Det finns andra sätt för investerare att skydda sina investeringar än via ISDS, bl.a. genom försäkringar mot just expropriation, men för företagens del är förstås ISDS en betydligt billigare och angenäm metod. ISDS innebär även att företagen kan gå direkt till en tribunal utan att först gå igenom de lokala och nationella rättsinstanserna.

Men varför vill då EU, USA och industrin ha med ISDS i TTIP? Både USA och EU (via dess medlemsländer) är ju stabila, demokratiska rättsstater? Varför skall amerikanska företag ges möjlighet att stämma EU:medlemsstaters regeringar utanför europeiska domstolar? Vilket problem är det egentligen som ISDS skall åtgärda?

Det här har EU-kommissionen än så länge enligt många inte lyckats ge något tillfredsställande svar på. Man poängterar dock att ISDS-mekanismen historiskt varit viktigt för europeiska företag, och att mekanismen ger möjlighet att ta upp tvister som inte kunnat föras i nationella domstolar. Man hävdar att ISDS är en ”nyckelfaktor för att kunna säkerhetsställa skyddet för investerarna”.

Redan idag finns ISDS som sagt i en stor mängd bilaterala handels- och investeringsavtal. Anledningen till att motståndet mot inkluderandet av ISDS i TTIP är så stort bygger på att många nu insett hur ISDS-mekanismen kan leda ruskigt fel (Sydafrika, Indien, Australien, Bolivia, Ecuador och Venezuela har alla i olika omfattning börjat frångå ISDS), men också för att TTIP kommer att, om det ingås, bli normen för hur framtida handels- och investeringsavtal kommer att se ut, då avtalet omfattar en betydande del av världshandeln. Därutöver står parterna (EU och USA) för mer än hälften de utländska investeringarna i varandras ekonomier.

Om TTIP blir verklighet är det dock inte bara amerikanska företag som kan komma att stämma europeiska regeringar. Europeiska företag baserade i EU får precis samma möjlighet att utanför europeiska domstolar stämma europeiska stater (medlemmar i EU). Allt som krävs är en filial i USA. Låter det för galet för att vara sant? Nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stiglitz, skriver utförligt om hur farlig den här utvecklingen är.

Exempel på stämningar

Som redan nämnts stäms just nu Australien av Phillip Morris för att man infört så kallad ”plain packaging” (enbart varningar samt neutral text) på sina cigarettpaket. Detta betyder att företagen inte får ha sin logga på paketen, utan endast tobaksbolagets namn får stå i en standardiserad neutral texttyp och färg. Resten av paketen utgörs av varningsbild samt varningstext. Omfattande forskning visar att utformningen av paketen påverkar huruvida unga människor börjar röka, och reformen förväntas således kunna rädda livet på många australiensiska medborgare (bara i EU dör 700 000 människor varje år p.g.a. rökning). Fallet pågår fortfarande. Nya Zeeland, som planerat en liknande reform, avvaktar med sin förändring i väntan på domslutet. Det kan helt enkelt bli för dyrt att skydda livet på sina egna medborgare. Philip Morris har även en ytterligare stämningsansökan mot Uruguay, som infört större varningstexter på sina paket. Även det fallet pågår.

Amerikanska Lone Pine stämmer den kanadensiska staten på 1,6 miljarder kronor i kompensation för att delstaten Quebec infört ett tillfälligt förbud mot den miljövidriga frackingmetoden. Fallet pågår.

Svenska Vattenfall stämmer Tyskland för beslutet att fasa ut kärnkraften. Vattenfall kräver skadestånd på ca 32 miljarder kronor. Som en jämförelse ligger den svenska försvarsbudgeten på 41 miljarder kronor. Fallet pågår.

Holländska Achmea har stämt Slovakien för att man förbjudit privata vinster kopplat till välfärdssektorn. Slovakien tilldömdes i en skiljedomstol att betala holländska Achmea 22 miljoner euro. Slovakien har försökt få beslutet ogiltigförklarat, men hittills utan framgång.

Förra året sattes nytt rekord i antal fall, 58 stycken. I 42% av fallen gick staten vinnande ur konflikten, att jämföra med 31 % för investerarna. 27 % av fallen ledde till förlikning. För mer information, och andra fall, kolla in UNCTAD:s rapport.

För och emot

Kritiken mot ISDS och TTIP har varit frän, och har kommit från såväl hundratals frivilligorganisationer inom en mängd områden, akademiker, journalister, parlament, politiker och Vatikanen. Man uppmärksammar också att EU försöker få in ISDS inte bara i TTIP, utan också i CETA med Kanada. På den andra sidan står exempelvis EU-kommissionen, USA, en stor grupp multinationella företag och den svenska regeringen.

I grunden handlar kritikernas argument om att ISDS gör att demokratin urholkas när privata företag som likvärdiga parter kan stämma suveräna stater för lagstiftning man infört i syfte att skydda exempelvis miljön eller sina medborgare. Företagen behöver inte ens vinna, eller ens inleda ett stämningsförfarande, utan man pekar på att enbart ”hotet” om en stämning kan få regeringar att dra tillbaka lagstiftningsförslag som är tänkta att t.ex. öka miljö – och konsumentskyddet eller andra demokratiskt beslutade reformer, som att förbjuda vinster i välfärden eller avskaffa kärnkraften.

Företrädarna tonar ner farorna. EU-kommissionen hävdar att man har för avsikt att förhandla fram betydligt tydligare definitioner i TTIP (och att man redan gjort det i avtalet med Kanada, CETA) som innebär full respekt för demokratiska institutioners rätt att reglera (införa ny lagstiftning) i syfte att skydda folkhälsa, miljö osv. och att förloraren i en tvist alltid betalar alla rättegångskostnader. Dessa argument har inte fallit väl ut hos kritikerna. Under ett seminarium om ISDS i EU-parlamentet förra veckan, som anordnades av Läkare utan gränser och där Carl Schlyter var medarrangör, kritiserade representanter för såväl Jordens vänner som Corporate Europe Observatory kommissionens argument.

Industrin har varit mycket tydliga med att man förespråkar ISDS. Exempelvis Amcham, med flera av världens största företag inom respektive område bland sina medlemmar, vill se ISDS. En av gruppens representanter, Peter Chase, vill sedan tidigare (s.8) att USA klargör för EU behovet av varför en bred definition av investeringar behövs, och tydliggör de faror som finns med onödiga sociala, miljömässiga och ”rätten att lagstifta”-paragrafer som EU-parlamentet försöker få in i EU:s investerinsavtal. Chevron, ett av världens största energi- och oljebolag, framhåller att ISDS är en av deras viktigaste frågor globalt och behöver det bästa möjliga skyddet för sina investeringar, och är således högst positiva till TTIP.

Till sist Bra gjort om du läst ända hit! Ovanstående är dock endast ett axplock av allt som finns att veta om Investor-State Dispute Settlements. Kritiken är massiv, och det av goda skäl. EU-kommissionen hävdar att man vill införa tydligare definitioner i sina avtal, men det är inte europeiska domstolar som sedermera skall tolka dessa skrivningar. Det är tribunaler utanför demokratisk ansvarskrävande och insyn som tolkar, som redan kritiserats för att ta ut svängarna ordentligt i sina tolkningar och befogenheter.

Det mesta tyder på att ISDS i den skala som EU och USA nu vill införa i allra högsta grad utgör ett reellt hot mot demokratin, såsom vi känner den.

Kommentarer stängda.